Här om dagen blev jag äntligen klar med min andra kockkniv. Det var, för att uttrycka det milt, faenimej på tiden.
Ni som läst bloggen ett tag minns kanske att jag, för ganska länge sedan nu, lyckades göra en kockkniv till mig själv. Det var hur enkelt som helst, allt lixom bara klaffade och jag kände mig riktigt trygg och bekväm på kockknivsfronten. Dags att börja ta emot beställningar! Jag tog emot en, det fick räcka till att börja med, kniven kommer ändå vara klar om några veckor och då kan jag ju relativt enkelt få in fler beställningar. Tänkte jag.
Så fel jag hade.
Fyra misslyckade kocknivsblad senare var jag redo att ge upp hela jävla hobbyn och börja med något annat istället.
Det är så fruktansvärt oförlåtande att göra stora blad. Det är som om hela processen är noggrant uttänkt för att ge dig ett så hårt slag som möjligt i magen när du misslyckas. För att därefter knuffa omkull dig och hoppa lite på dig också, bara för säkerhets skull.
Man börjar med att åka till smedjan med ett stort leende på läpparna, ruggigt taggad på att göra ett fint kockknivsblad. Därefter spenderar man hela dagen, heeela dagen, med att göra ett perfekt blad. Perfekt bonkat, perfekt slipat och helt spikrakt. Man lägger ned hela sin själ i arbetet. Sen kommer härdningen.
Då böjer sig bladet..
Fan.
Aja, det går att räta ut, så bladet anlöps och böjs sakta för att rätas ut. 30 grader. 45 grader. 50 grader.
Nu börjar det bli jobbigt, jag känner hur bladet inte vill böja sig mer, hur det lixom tyst jämrar sig eftersom bristningsgränsen snart är nådd. Jag låter bladet streckas ut igen men ser ingen skillnad. Ingen som helst skillnad. Bladet är lika böjt som innan.
Här kan man göra en av tre saker; låta bladet vara böjt och inte helt bra, försöka böja rätt det en gång till och låta det bära eller brista, eller härda om bladet med vetskapen om att det aldrig kan få lika bra egenskaper som vid första härdningen.
Jag valde alternativ två, och när jag böjt det strax över 55 grader så sa det PING! och bladet gick av.
Då står man där, tungt andandes, alldeles svettig i pannan och bara stirrar på det halva och nu helt obrukbara föredetta knivbladet framför sig. Sen plockar man ihop och åker hem, bara sådär. Fuck this shit.
Ovan nämnda procedur upprepades tre gånger till, med olika variationer i smidet och härdningsprocessen. Allt för att försöka komma underfund med vad jag gjorde för fel.
Efter att det fjärde bladet gått sönder så sa jag till mig själv, att lyckas jag inte nu så skall jag aldrig mer smida ett kockknivsblad av det här stålet. Då lyckades jag. Jag hade hittat receptet för en lyckad härdning.
Lättnaden och lyckan var total, och här om dagen lyckades jag härda ytterliggare ett kockknivsblad efter samma recept, så nu känner jag mig trygg igen, i alla fall lite grand.
Här är det färdiga resultatet! Halvrå smidesyta samt mahogny, masurbjörk och mässing i skaftet.
Min första riktiga beställningskniv är klar och nu skall jag bara lyckas hitta ett smidigt sätt att frakta det på också ;)
Kramar!
/Gabriel
