En tung otymplig och till åren kommen
ladugårdsdörr öppnas, motvilligt. Dess klagolåt ekar lätt mellan
de intilliggande tysta byggnaderna, vilka i den kalla vinternatten
alla, som en, blickar ned mot den gamla vändskivan i dess mitt.
Täckt av snö ligger den där, en gång i tiden flitigt
transfererande mäktiga ångdrivna järnjättar på räls, från ett
spår till ett annat. Nu slumrande, sällan snurrande, nästan
bortglömd.
Snö sipprar in genom dörren, över
dess nötta tröskel och in på den hårt nedtrampade blandning av
damm och jord som här tjänstgör som golv. En mycket stor
konstruktion av gammalt murbruk täcker större delen av den vänstra
väggen och vid den högra vilar en mekanisk hammare. Denna hammare
har använts för att bearbeta de gigantiska järnstycken som
obönhörligt förflyttats från den vänstra sidan av rummet till
den högra.
En fläkt startas någonstans inne i
den murade ässjan, vilket får små kolonier av damm att förtjust
dansa fram mellan städ, tänger och hammare för att möta den
gästande snön.
Efter ett tag brinner en vild eld inne
i ladan, kontrollerad, fokuserad, men inte tam. Lukten av brinnande
stenkol ligger tung. Påminnande om bortglömda tider då denna lukt
innebar en tidig död för många av dem som fick i sig mer av denna
förödande gas, än det syre deras kroppar egentligen
behövde.
Ett stycke glödhett järn viner genom
luften. Ena stunden befinner den sig i elden, därefter plötsligt
vilande alldeles stilla ovanpå ett mycket kallt städ. En hammare
lyfts, en blick fokuseras och de rytmiska ljuden av metall som slår
mot metall vittnar om att jag åter igen gör det som jag kanske
tycker bäst om i hela världen, att smida.
Jag har aldrig vetat att jag skulle
fastna så för smidet som jag faktiskt har gjort. Jag har länge
haft en önskan om att få pröva på det, men det var först för
drygt ett och ett halvt år sedan, då en mycket fin människa tog
mig under sina kunniga vingar som jag blev helt fast. Han gav mig
tillgång till en smedja, lärde upp mig och blev min vän. Jag är
oerhört tacksam för att du gjorde detta, det har betytt väldigt
mycket för mig. Du vet vem du är :)
Mantelspännet ovan gjorde jag i
födelsedagspresent till min far förra året, det blev mycket
uppskattat.
Kramar från Gabriel.