Jag började, redan för flera månader sedan, fundera på vad jag skulle ge mina nära och kära i julklapp.
Eftersom jag ville att det skulle vara något personligt och eftersom jag inte gärna spenderar pengar på småsaker, så bestämde jag mig ganska fort för att jag ville smida någonting.
Det faktum att jag är helt besatt av smide kan eventuellt ha bidragit till beslutet.
Eftersom jag ville att det skulle vara något personligt och eftersom jag inte gärna spenderar pengar på småsaker, så bestämde jag mig ganska fort för att jag ville smida någonting.
Det faktum att jag är helt besatt av smide kan eventuellt ha bidragit till beslutet.
Efter att ha funderat i några dagar så kom jag fram till att jag ville göra en serie av smidesföremål.
Det skulle bli både en ny utmaning för mig att smida saker som ser likadana ut, samt förhoppningsvis lite extra roligt att få en av endast ett fåtal likadana föremål skapade enbart för dem presenterna skulle bli till.
Jag bestämde mig för att göra sju stycken kapsylöppnare och kom efter lite skissande fram till en design som kändes både praktisk och fin. Jag älskar att göra mjuka former i hårt järn.
Då jag inte kände mig helt säker på hur jag skulle gå vidare efter att jag skissat färdigt, så började jag fundera på om jag skulle skulptera en öppnare i lera för att få fram exakta dimensioner.
I brist på lera så rotade jag långt bak i huvudet fram de kunskaper inom kemi som behövdes för att tillverka den magiska geggan trolldeg.
Tyvärr kändes röran inte alls lika magisk som den en gång gjort när jag gick på dagis, så jag fick vänta ett tag tills jag införskaffat lite finfin SuperSculpey, men då jävlar! Efter en kvälls skulpterande hade jag hunnit göra en modell, testsmidit i leran med hammare på pall, och fått fram exakt de dimensioner jag behövde för att kunna åka iväg och köpa lite järn.
Därefter var det bara att börja smida.Men inte på kapsylöppnaren. Jag behövde två nya verktyg för att kunna skapa den, en platt dorn för att hugga ut början till det som skulle bli själva hålhuvudet, samt en signaturstamp.
När de två nya verktygen var klara kunde jag börja bonka fram kapsylöppnarna. Jag gjorde en testmodell först, för att se om jag klarade av att smida en öppnare över huvud taget. Jag var otroligt nervös, men resultatet blev godkänt av den hårda juryn bestående av jag och mig själv. Serieproduktionen kunde börja.
De sju som skulle få varsin öppnare i julklapp var mina två bröder, mina föräldrar (en), mina morföräldrar (en), min farmor, min svärmor och hennes sambo (en) samt min kära smideslärare som tog mig till sig och lärde mig detta fantastiska hantverk.
Det färdiga resultatet efter linoljebränning och signerade med de kommande ägarnas namn:
Jag valde att köpa trälådor att förpacka presenterna i eftersom jag vid det här laget inte hade tillräckligt med tid över för att hinna göra några egna. Lådorna behövde dock slipas och linoljas, men det var snabbt gjort.
Därefter kardade jag lite ull som vi fått av en fårfarmare på Gotland i somras och skrev med bläck och knackig skrivstil en liten dikt på en bit papper (som jag, inför något rollspelstillfälle för hundra år sedan patinerat med te, jord och kaffe och därefter av någon knasig anledning sparat i alla år).
*Like* :D /Nils
SvaraRadera